Eftersom jag lovade lite historielektion så tänkte jag berätta lite om slottet till att börja med. Det är ju här allt började och även kring det de flesta andra historierna utspelar sig. Slottet kan dateras så långt bak som till tidigt 1200-tal, men väldigt lite av de tidigaste byggnaderna går att se idag. Det byggdes och ägdes i vilket fall av medlemmar i vad som var klanen de Burgh, numera Burke om jag förstått det rätt. I alla fall, slottet var litet och under flera sekel hände det inte så mycket här – byggnadsmässigt i alla fall, jag är säker på att det hände massor med spännande saker, men det är ingenting jag läst eller hört något om tyvärr. De flesta turister är mer intresserade av slottet som det ser ut idag och Guinness-familjens alla påhitt. Så jag är inte alls påläst kring slottets tidiga dagar.
I alla fall, alla levde lyckliga och glada i det som senare kom att kallas Ashford fram till sent 1500-tal då slottet fick en ny ägare efter ett slag mellan de Burghs och några engelsmän eller liknande. De nya ägarna gjorde ingenting med slottet, men det gavs till familjen Brown som en gåva runt 1715. Det är för mig oklart hur mycket av det gamla slottet som fanns kvar vid den här tidpunkten. Men familjen Brown använde ”slottet” som en jaktstuga och byggde ett hus i fransk stil.
Om ni kikar i mitten av slottet, kan man se att byggnaden av Brown-familjen fortfarande finns kvar. Den delen sticker ut lite från de andra delarna av slottet eftersom det mycket mer liknar ett hus än ett stenslott.
Ännu ett drygt sekel gick och jag vet inte riktigt varför, men Brown-familjen tröttnade väl på sin jaktstuga. För när Benjamin Lee Guinness köpte slottet/huset/vad ni nu vill kalla det år 1852 var det i stort behov av renovation. Benjamin var sonson till Arthur Guinness, som startade Guinness bryggeri, och eftersom det företaget blomstrade redan då hade han så pass mycket pengar att han kunde göra nästan vad han ville med sitt nya slott. Jag är inte helt på det klara med vad som gjordes av Benjamin och vad som byggdes lite senare av hans son Arthur, men under tiden familjen Guinness ägde slottet blev det utbyggt till det slott som man kan se idag. De flesta delarna av slottet, alla omkringliggande torn och murar och även bron över floden på framsidan av slottet är byggda av Guinness-familjen. Benjamin köpte även mycket av den omkringliggande marken runt slottet och utökade egendomen till över 10 000 hektar.
När Arthur tog över slottet efter sin pappa fortsatte han med att bygga ut slottet, men framförallt bestämde han sig för att plantera en skog. Han var intresserad av botanik och dessutom gillade familjen att jaga en särskild fågel: morkulla. För det mesta håller morkullan till längre norrut i Europa, men den kan flytta till Irland under vindern för det mildare (host, ja tydligen uppskattar den regn och blåst och stormar bättre än kyla) klimatet. Guinness-familjen planterade enligt sägnen över en miljon träd på egendomen för att skapa den perfekta skogen för fågeln och sen dess är det vanligare att se den i trakterna än det var innan planteringen. Ungefär här i historien brukar jag alltid påpeka att jag tycker att Guinnesfamiljen nog hade lite för mycket pengar för sitt eget bästa. Ta en stund och reflektera över att de planterade en hel skog för att slippa resa iväg till norra Europa för att jaga deras favoritfågel. Vad hade varit fel med att unna sig en resa vart femte år eller så och nöja sig med de ”tråkiga, irländska fåglarna” resten av tiden?
Skogen blev planterad i alla fall, och trots att den ser mer eller mindre uråldrig ut med sina stora träd täckta av klätterväxter så är den bara runt 150 år gammal och mer eller mindre en baby-skog. I skogen kan man på flera ställen se gamla stenmurar mellan träden. Dessa finns kvar sen innan skogen planterades och slottet, eller vad det nu var innan det riktigt byggdes till ett slott av Guinness-familjen, omgavs av hagar och åkermark.
Fråga mig inte varför, men även familjen Guinness tröttnade på Ashford tillslut, och runt 1939 såldes slottet och blev då ombyggt till ett hotell. Mycket av markerna såldes av till irländska staten och lokala bönder, så idag är slottsegendomen bara en bråkdel av vad den var tidigare. Många av husen som finns runtom det som tidigare var egendomen såldes till privata familjer, så det finns människor som bor nästintill granne med det stora slottet. Husen och omgivningarna är fantastiska, men jag tror nog ändå att jag skulle tröttna på det rätt fort. Speciellt på alla turister som springer omkring och fotar mest hela tiden.
