Sara på Irland

Ni är ganska många som på olika sätt uttryckt att ni tycker att jag är modig som åkte iväg hit till Irland och sen dessutom åker iväg på små äventyr runtom ön då och då när jag är ledig från jobbet. Jag har lite svårt att bestämma mig för om jag håller med om det eller inte. Visst, jag var galet nervös de sista kvällarna i Göteborg innan jag åkte hit, när jag liksom hade tid att stanna upp och börja fundera om saker och ting. Men modig? Jag? För det mesta när jag vill göra saker som inte är helt i min bekvämlighetszon ser jag till att lova någon något som gör att jag inte kan ställa in. När jag åkte hit lovade jag Mary och David att komma och jobba, och dessutom sökte jag ingen master på Chalmers. Så jag hade liksom inget annat alternativ än att hoppa på det där flyglanet till Dublin även om jag var galet nervös. Andra gånger då det är något jag vill göra men är nervös inför så bara bestämmer jag mig själv och intalar mig att det är jag som är fånig, att det inte alls är någonting att oroa sig för.

Men det är väl kanske som man säger? Det modigaste man kan göra är att genomföra saker som man är rädd eller nervös inför.

Att resa och göra saker ensam, kanske speciellt som tjej sorgligt nog, anses väl som lite farligt. Jag tycker att det är så himla tråkigt att det ska vara så. Och kanske ännu tråkigare att vi låter det vara så. Vad skulle hända om alla bara bestämde sig för att vägra låta det hindra en från att göra någonting. Jag tycker faktiskt att det är oerhört roligt och spännande att resa ensam. Man kan göra vad man vill, äta vad man vill och behöver aldrig komma överrens med någon annan om något. Det är dessutom mycket enklare att träffa nytt folk då man är ute på äventyr själv. Såklart blir det väl långtråkigt eller ensamt ibland, men jag tycker verkligen det är någonting som fler borde testa, i alla fall någon gång i livet. Man känner sig så kompetent och stolt när man är på väg hem igen, att man klarade av att vara ensam en helg på ett nytt ställe och ha roligt. 

Tillbaka till det där med mod. Jag vet att ett enda litet inlägg på en liten sketen blogg som jag skriver och ni är ett fåtal som läser inte kommer påverka den värld vi lever i över huvud taget. Men jag kan väl få drömma ändå? Ju mer jag tänker på det här ämnet, och det har jag verkligen fått möjlighet att göra de sista månaderna, ju mer inser jag hur sorgligt det faktiskt är. Vi lever i en värld där det händer så mycket otäckheter och skit att jag som en vuxen tjej som är helt kapabel till att ta hand om mig själv anses som modig bara för att jag reser själv? För att jag lämnade goa, säkra Sverige (där det ju alrig någonsin händer något att oroa sig för <- obs ironi) och flytade till ett annat land inom EU. Jag har lite planer på att åka och tågluffa i sommar med en vän, och det första mamma sa till mig när jag började prata om det var ”Då vill jag inte att du åker själv!”. Helt med omtanke och kärlek, och mitt bästa i fokus. Jag förstår verkligen hur du tänker mamma, och jag håller väl till viss del med om att det kanske inte är den bästa idén. Men det jag vill komma åt är hur sorligt det är att det ska vara så. Att det första en ska behöva oroa sig för är om man kommer vara säker. Det är inte Syrien jag planerar att åka till direkt. 

Så jag vet inte riktigt var den röda tråden genom texten försvann där någonstans i mitten, och jag vet väl inte riktigt var jag ville komma med den här texten heller. Men det är något som gått i hjärnan ett tag nu, och jag ville väl dela mina tankar. Jag menar inte att säga emot er som påstått att jag är modig som åkte hit, verkligen inte! Era uppmuntrande ord har alltid värmt ända in till hjärteroten. Men jag spyr lite på hela konceptet som världen verkar ha accepterat som gör att jag ska anses som modig för det jag gör.