Sara på Irland

När jag åkte hit var jag faktiskt inte det minsta orolig över det faktum att jag skulle behöva prata engelska – även om de tre första åren på alla utbildningar på Chalmers officiellt sett är på svenska så har jag definitivt haft min beskärda del av föreläsningar, räkneövningar och labbar på engelska och dessutom är jag ju van att läsa de flesta böcker (även skönlittaratur) på engelska. Så språkbytet kändes inte som någonting som skulle kunna bli ett problem.

Det jag inte förväntade mig är att det skulle kännas så naturligt att prata engelska så fort! Bara efter den första månaden var jag helt van vid att prata engelska och började komma på mig själv med att då och då tänka formulerade tankar på engelska. Nu, efter tre och en halv månader här, skulle jag uppskatta att minst hälften av alla formulerade tankar jag tänker är på engelska, speciellt då jag är på jobbet. Två gånger har jag haft gäster som kunnat prata svenska på jobbet, och speciellt en av dem, en ung tjej som hade vuxit upp i Sverige men som hade bott i Kalifornien i många år (med betoning på många, det hördes tydligt på hennes amerikanska accent då hon pratade svenska) som gärna ville prata svenska med mig för att öva lite eftersom hon sällan gjorde det numera. Jag kunde knappt dra all information vi har på jobbet (hur man sitter upp på hästen, håller tyglarna, korrekt sits, styr-stopp-stanna-instruktioner osv) på svenska. Eftersom jag lärt mig mer eller mindre något av en monolog på engelska och som jag drar x antal gånger per dag så kändes det som kortslutning i hjärnan när jag helt plötsligt behövde göra det på svenska istället.

När jag däremot pratar eller skriver med folk hemifrån så har jag inga som helst problem med att prata svenska, eftersom jag är van att prata svenska med de personerna och i de situationerna. Jag har dock lagt märke till att jag mer och mer lägger in små ord som ”well”, ”though” och liknande mer och mer.

En sak jag behövde lära mig då jag kom hit var alla hästrelaterade ord, det är inte direkt någonting man lär sig då man pluggar engelska – eller kemieknik heller för den delen. Ofta varierar det ganska mycket mellan olika platser vilka ord man oftast använder, t ex säger vi ”stable” om boxarna som finns i stallet (”the stables”), men alla skulle absolut förstå om jag kallade dem för ”box” med – vilket är vanligt i andra engelskspråkiga delar av världen. På samma sätt kan ”the stables” bytas ut mot ”yard” eller ”barn”. En paddock (ridbana) på svenska är just en ridbana, medan man när man säger ”paddock” på engelska snarare syftar på en rasthage – vilket vid första anblicken är rätt likt en ridbana to be honest. Ordet hage på svenska syftar ju både på små rasthagar (”paddock”), större hagar med gräs (”pasture”) eller en stor sommarhage (”field”). Sen har vi ju alla färger på hästarna, speciellt skimmel tog ett tag för mig att fatta, eftersom en skimmel med mörk hud kallas för ”grey”, även om de i de flesta fall är helt vita. All utrustning, foder, ridvägar, rörelser, kroppsdelar på hästen, redskap, ja allt har jag väl mer eller mindre fått lära mig namnen på sen jag kom hit. Oftast förstår man ju vad ordet betyder bara utifrån resten av meningen, så det har gått väldigt smärtfritt att lära sig, men nog har det hänt ett antal gånger att jag inte har förstått vad någon menar och har fått fråga vad ett visst ord betyder.

Men ja, det har gått förvånansvärt enkelt att vänja sig vid att prata engelska tycker jag, och hur van jag än är vid det nu, så skriver jag fortfarande mina handlingslistor på svenska – något som jag inte tror kommer ändra sig i första taget.