Sara på Irland

För det mesta är jag ju som ni säkert märkt väldigt nöjd med livet här borta just nu. Bra jobb, fina hästar, trevliga arbetskamrater, ingen snö osv osv. Men ibland går det ju ändå inte som man tänkt sig, och sånt är väl också värt att nämna ändå. 

Förra veckan spräckte jag min mobilskärm, vilket såklart var väldans onödigt. Jag hade plockat av mig några lager kläder och hängt över ridhussargen då jag jobbade med Setanta, och sen när jag skulle skritta av honom så skulle jag ha tag i mobilen från fickan på min väst. På något sätt gled telefonen ut ur fickan och föll ner de ca 1,5 metrarna ner i stengolvet i stallgången istället. Inte så bra. Numera är det tämligen svårt att försöka läsa vad som står på skärmen, men det går om man koncentrerar sig. När jag åkter iväg till Dublin nästa vecka är i alla fall planen att försöka hitta något ställe där jag kan lämna in mobilen i någon timme och få tillbaka den med en ny skärm. 

Igår hade vi inte en enda ridtur på jobbet, så i vanlig ordning var jag ute och motionerade hästar för fulla muggar. Mondo skulle få komma ut på en uteritt, och eftersom Mary hade fullt upp med datorarbete på kontoret så for jag ut själv. Inte så mycket konstigt med det, har varit ute och motionerat hästar själv i skogen hur många gånger som helst nu, och med Mondo säkert 4-5 gånger i alla fall. Han var i alla fall inte alls på humör för det idag. De första 10 minuterna bråkade han och stannade och skulle vända tillbaka till stallet mest hela tiden, sen när han stannade igen fick jag nog och blev lite arg på honom, även (eller kanske just för att) om man är stallets största häst så får man ju faktiskt inte bete sig helt hur som helst. Då kom det ett ordentligt bocksprång med en liten skruvning flygandes från ingenstans och det ville sig inte bättre än att jag dunsade i marken. Stackars Mondo såg helt förskräckt ut och undrade vad jag hade för mig där nere i leran. Mitt högerlår/rumpa fick ta värsta smällen och efter en liten stund då jag hämtat andan hoppade jag upp igen och fortsatte. Eftersom Mondo bara är 5 år så är det viktigt att han lär sig att det inte är okej, och resten av ridturen skötte han sig nästan extra fint, som för att säga förlåt ... Ända tills vi var 5 minuter från stallet. Då från ingenstanns kom det en gnäggning som om han sett en annan häst - vilket det inte fanns ute i skogen och jag aldrig hört honom göra förut. Och sedan följdes det snabbt av ännu ett monsterbocksprång från stillastående. Den här gången dumpade han av mig i en ännu större lerpöl, och även om jag har ett litet blåmärke på den vänstra skinkan som fick ta den här smällen så är det inte alls lika illa som vänstersidan som är lite svullen och öm om man börja peta där. 

Vid det här laget var jag redigt irriterad på honom och eftersom det innebär att börja länga stigbyglar eller leta reda på något att använda som pall för att komma upp på honom igen så gav jag upp och drog med mig honom i släptåg de sista minuterna tillbaka till stallet och in i ridhuset för att rida runt en stund till så han inte skulle få för sig att bocka av ryttaren = får gå tillbaka in till boxen och äta hö. 

 

Men ja.. Det är vad som speglat mitt liv den senaste tiden. Alla onda ting kommer ju enligt sägnen i tre, så jag går lite och väntar på att någonting mer ska hända nu också.

Hoppas att allt är fint med er andra i alla fall! Och även om jag klagat lite nu så ska ni veta att jag ändå har haft en väldigt fin vecka om man bortser från de här strapatserna.